TreUdd

I november förra året hörde jag för första gången talas om att vi kanske skulle utöka verksamheten i Kiev. Som så många gånger tidigare med uppdrag på annan ort så höjde jag handen och visade mitt intresse att åka hit och jobba. Men man vet ju hur det är. Man tänker att det skulle vara kul men att det samtigt är många saker som ska falla på plats för att det ska bli av och att det skulle bli just jag.

Ändå så var det i november som det började, första stenen på vägen var lagd. Var fan ligger landet? Hur långt är det dit? Burar dom in alla som inte pratar ryska? Måste man ha livvakt för att ta sig till och från jobbet? Är det kallt året om och jag måste bära sån där rysk vintermössa året om?

I december var jag med om intervjuer här och det blåste vertikal småspik. I januari anställde vi tre nya kollegor. I februari kom jag över och vi började bygga den avdelning som nu naturligtvis fungerar på det effektivaste sätt som är möjligt.

Nu efter sex månader på plats lades nog första stenen på nästa naturliga steg på resan, att åka hem och lämna vidare till lokala förmågor. Ingenting är säkert men många tankar snurrade runt i huvudet efter dagens skift. 

Många av de inflyttade och som jobbar här har nu Kiev som sitt hem och jag har alltid sagt att jag, till skillnad från dom, inte kan se mig som utflyttad från Sverige. Sverige kommer alltid att vara landet jag återvänder till och jag är bara här för den begränsade tid som uppdraget tillåter mig att uppleva detta äventyr. 

Nu efter sex månader har staden växt sig fast och det är nog lite vemodigt att tänka tanken att det skulle ta slut. Jag har ju min resturang som fått så mycket dricks att han bara måste stanna och skaka hand och utbyta artiga hälsnings fraser. Jag har mitt favorit fik med servitrisen från himlen. Jag har ju baren där jag trots imitationer av "hur man gör lökringar" blev utan lökringar men väl skratt nu när vi ses och han förstår varför jag gjorde rinnande ögon samtidigt som jag skar med kniven. Jag har ju Obalon.

Okej, det låter väldigt dystert men det finns en lättnad också någonstans. Om jag kan lämna över detta och det fortsätter till att bli så stort som jag vet att det kan bli så kommer det att finnas kvar och med det några framtida orsaker även för mig att komma tillbaka.

Alternativet hade varit att jag lämnar detta som ett misslyckande och projektet läggs ner så jag väljer att se det som ljuset  i slutet på tunneln.

Åter tillbaka till Kiev och visst det känns skönt. Någonstans är man nervös över att krocka och larvigt nog mer för hur man ska hantera en krock än att man kan bli skadad. En massa poliser fanns efter vägen och vi lyckades undvika alla. Ibland vet man vilken hastighet som gäller och ibland har man ingen aning, men 130 verkade vara en bra hastighet då man inte visste.

Sammanfattningen om Odessa är att det det är en fin stad där maten är billigare än i Kiev samt att det finns mycket fint att vila ögonen på. Att staden är mindre än Kiev tycker jag känns tydligt men utan metro att fara runt i kommer man ju inte runt lika lätt. Att åka buss tycker jag fortfarande känns svårt.

Lite trög kände jag mig att det tog två dagar att förstå varför det alltid var lika många damer i hotellbaren som killar och detta trots att dom hela tiden sökte ögonkontakt.

Jag hoppas snart kunna återkomma med lite bilder från Gammalsvenskbyn bilder.

Fortfarande kvar i Odessa och dagens utflykt gick till ett fort söder om Odessa. Tack vara GPS och tålmodig bilkörning hittade vi fram. Innan resan tittade vi ut en väg som gick längst kusten och tanken var naturligtvis att det skulle vara fin utsikt över havet. Nu var kanske inte utsikten så fin som vi tänkt men det är alltid intressant med små vägar, så länge man kommer fram. ....Och vi kom fram.

Fortet var gammalt som alla fort och helt klart värt ett besök och vi lyckades utforska ruinerna i över en och en halv timme.
Det som kunde ha blivit riktigt intressant är hemresan som vi nu t'änkte skulle ske på den stora vägen, en motorväg. Det är ett helt naturligt tänk. Det som inte är lika naturligt är den konstiga symbol i kartan som visades och som vi inte riktigt kunde luska ut vad den betydde. Kollegan på resan sa att det ser ut som en symbol vägarna har över stadsgränserna i USA...

Efter ett tag ser vi att motorvägen passerar Moldavien, ett land som jag inte vet någonting om annat än att det är fattigt och Ukrainarna skämtar om dom som dumma.... precis som vi har historiger om norrmän. Jag är inte helt säker på att jag som svensk, även om jag har passet med mig, vill åka in i för att kanske komma tillbaka till Ukraina på andra sidan. Jag vet inte men Moldavien låter läskigt på något sätt. (Tänker på mina gamla TinTin böcker liksom).

Vi vänder och nu har vi förlorat 6 mil och visst det är lite gnissel från min kollega om att jag var ovanligt känslig i detta beslut. Eftersom jag inte vill verka helt som en kyckling ringer jag först min 'riktiga' kollega som är ukrainare och som informerar om at han som ukrainare utan problem skulle kunna åka igenom men är osäker på vad som gäller för mig som svensk. Jag ringer lite andra som kanske vet mer vad som gäller som utlänning och får klart för mig att vi gjorde rätt som inte åkte in.
Som vanligt ska jag ju skämta och på frågan om 'Har du åkt in i Moldavien?' säger 'Ja, jag har handbojor på mig och polisen håller telefonen till mitt öra.... nej, jag skämtar' får jag svaret 'Skämta inte om det där!!!'

Även om det hade varit intressant att åka in bara för att se hur det hade varit så är det nog så att gränsen går där någonstans. Sen eftermiddag i landet Moldavien och Ukraina vill inte släppa in mig. Nej, inte ens full hade det varit roligt.

Annars är det minst 30 grader varmt och ölen är kall....