TreUdd

I november förra året hörde jag för första gången talas om att vi kanske skulle utöka verksamheten i Kiev. Som så många gånger tidigare med uppdrag på annan ort så höjde jag handen och visade mitt intresse att åka hit och jobba. Men man vet ju hur det är. Man tänker att det skulle vara kul men att det samtigt är många saker som ska falla på plats för att det ska bli av och att det skulle bli just jag.

Ändå så var det i november som det började, första stenen på vägen var lagd. Var fan ligger landet? Hur långt är det dit? Burar dom in alla som inte pratar ryska? Måste man ha livvakt för att ta sig till och från jobbet? Är det kallt året om och jag måste bära sån där rysk vintermössa året om?

I december var jag med om intervjuer här och det blåste vertikal småspik. I januari anställde vi tre nya kollegor. I februari kom jag över och vi började bygga den avdelning som nu naturligtvis fungerar på det effektivaste sätt som är möjligt.

Nu efter sex månader på plats lades nog första stenen på nästa naturliga steg på resan, att åka hem och lämna vidare till lokala förmågor. Ingenting är säkert men många tankar snurrade runt i huvudet efter dagens skift. 

Många av de inflyttade och som jobbar här har nu Kiev som sitt hem och jag har alltid sagt att jag, till skillnad från dom, inte kan se mig som utflyttad från Sverige. Sverige kommer alltid att vara landet jag återvänder till och jag är bara här för den begränsade tid som uppdraget tillåter mig att uppleva detta äventyr. 

Nu efter sex månader har staden växt sig fast och det är nog lite vemodigt att tänka tanken att det skulle ta slut. Jag har ju min resturang som fått så mycket dricks att han bara måste stanna och skaka hand och utbyta artiga hälsnings fraser. Jag har mitt favorit fik med servitrisen från himlen. Jag har ju baren där jag trots imitationer av "hur man gör lökringar" blev utan lökringar men väl skratt nu när vi ses och han förstår varför jag gjorde rinnande ögon samtidigt som jag skar med kniven. Jag har ju Obalon.

Okej, det låter väldigt dystert men det finns en lättnad också någonstans. Om jag kan lämna över detta och det fortsätter till att bli så stort som jag vet att det kan bli så kommer det att finnas kvar och med det några framtida orsaker även för mig att komma tillbaka.

Alternativet hade varit att jag lämnar detta som ett misslyckande och projektet läggs ner så jag väljer att se det som ljuset  i slutet på tunneln.